Vill du testa lite? Provläs Nordansaga Bok 1: Flykt? Här kan du göra det enkelt.

Vill du hellre köpa boken direkt? Klicka här

Prolog

Kylan är som en kompakt vägg framför honom. Den kyla
som flyter ner längs de snöklädda bergstopparna möter
den lilla värme som stiger upp från låglandet och skapar ett
regn som låtsas vara snö. Ett regn som alla andra dagar bara hade varit
irriterande, men just nu är tillräckligt för att en liten del av honom ska
vilja ge upp. Detta vidriga, snöblandade regn som är så typiskt för de
norra delarna av detta gudsförgätna land under den här tiden på året.
Han skäms över sitt inåtvända vredesutbrott och faller tillbaka på den
träning han fått av sina bröder och sina mästare under mer än halva sitt liv.
Han andas djupt och låter sin frustration, sin utmattning och kylan som
kryper in i hans ben strömma genom och ut ur honom som ett vattenfall
där alla känslor rinner av honom.
Lugnet som innesluter honom ger mer kraft och han känner en känsla av
igenkännande av ett andra, inre hem.
Vinter och höst kämpar fortfarande om herraväldet över naturen omkring
honom men ingen av kombattanterna är villiga att ge upp. Hans meditativa
löpning bryts för ett ögonblick av att den isande vinden blåser än mer
regn på honom och det sista lagret av kläder viker sig för Himmlabergurs
väder. Han är dyngsur och hans kropp protesterar mot de senaste dagarnas
behandling och brist på sömn men han tvingar ner känslan av utmattning precis som känslan av panik som gror inom honom. Han faller som alltid
tillbaka på sin träning när hans kropp inte vill ta honom längre.
Det är fem dagar sedan han lämnade templet där han utfört sitt uppdrag
och under fem dagar har han inte vilat mer än några enstaka timmar när
förföljarna själva slagit läger. Stormästaren gav honom ordern öga mot
öga, en stor heder inom hans orden. Han skulle ta sig till templet, få ett
objekt av en man som han inte skulle kännas vid för att sedan ta sig tillbaka
med objektet i säkert förvar. Han hade fått ett bylte av mannen som
tillkännagett sig och sedan vänt och börjat springa tillbaka den väg han
kom. Bakom ryggen hade han hört hur mannen som lämnat byltet dött
skrikande utan hopp om nåd. Den löpande mannen vet att hans aktioner
skulle få honom avrättad på plats, om han har tur. Om han har otur
kommer tortyren frigöra honom från lem efter lem även om han ger
dem de svar de vill ha.
Hans mentala styrka tvingar sig till kontrollen över hans mänskliga
sida. Han har inte tid med självömkan eller brist på självförtroende nu.
För mycket hänger på byltet han har i armarna.
Bakom sig hör han ylandet som har följt honom de senaste dygnen utan
att ge upp. Han förbannar dessa kreatur, framavlade under hundratals år
som de förvridna, själlösa prästerna har utfört sina oheliga riter.
Framavlade av de gigantiska vargarna som finns i bergen och en mörk
och ondskefull ras av kreatur från de ociviliserade öarna öster om havet.

Rykten som färdats till hans orden berättar om hur prästerna försökt avla
fram mer människoliknande varelser än de oheligheter som följer honom.
Han är tacksam för deras misslyckanden.
Ylandet närmar sig och han försöker öka farten för att behålla avståndet
men han vet att det bara är en tidsfråga innan han är upphunnen igen.
De har varit nära honom flera gånger men varje gång har deras utmattning
stoppat dem och han har kunnat komma undan. Han söker desperat
i landskapet i förhoppning att finna något, något enstaka, som kan ge
honom ett taktiskt övertag över sina förföljare.
Det bergiga, kala, dyngsura och hala landskapet sträcker sig framför
honom utan några naturliga platser att söka skydd. Ljungen färgar delar
av marken rödbrun utan att ge liv till landskapet som sträcker sig framför
honom.
Utmattningen pumpar genom hans ben precis som den gjort de senaste
dagarna. Kroppen protesterar men träning och överlevnadsinstinkt får
honom att fortsätta framåt. Långt framför sig ser han en bred ravin, en
ravin som löparen av erfarenhet vet är djup och oförlåtande. Ett felsteg
kan göra att allt han kämpat för har varit förgäves. Misströstan biter sig
fast i bröstet och han förbereder sig för att varje steg kan vara hans sista.
Någonstans inom honom närs en förhoppning om att snava och falla ner
mot den eviga vilan.

Men sakta formar sig en plan i hans utmattade sinne. Han svär för sig
själv att hans utmattning gör att han inte sett det innan. Ravinen utgör
inte bara en risk utan även en möjlighet att göra sig kvitt förföljarna och
ge honom en möjlighet att få ett nytt försprång.

Han saktar in för att undersöka ravinen. Den är djupare och bredare än
vad han tidigare uppskattat och kommer vara svår att ta sig över i hans
nuvarande skick. Men planen är den enda han har och tiden är knapp nog
utan att han låter sin självkritik ta över. Kroppen är utmattad, hans sinne
känns segt som nordmännens gröt och hans ben är kraftlösa. Men planen
står fast, det är den enda han kan komma på och han har inte tid att
anpassa den mer. Han måste ta sig över innan förföljarna kommer ikapp.
Han sträcker ut muskel för muskel, skakar armar och ben i ett fåfängt
försök att väcka och förbereda kroppen inför det som komma skall. Hans
kropp skriker av utmattning och behov av vila och mat.
Men inte än.
Först måste han överkomma de hot som svävar över honom, hans uppdrag
och byltet som han skyddar med sitt liv. Han genomför de mentala övningar
han lärde sig som ung för att samla de sista resterna av kraft i hans kropp.
Han beräknar utan att tänka vad han behöver ha för fart och kraft samtidigt som han hör hur de förföljande kreaturens ylanden närmar sig. Men hans koncentration är urstark, precis som berget han är på, och håller honom lugn. Det är inte han som hör dem, det är någon annan. Hans fulla fokus ligger på ravinen, på hans kropp och på det hopp han ska utföra för att ta sig till den enda plats som kan ge honom och hans last någon form av
hopp att överleva och att utföra uppdraget som han ålagts. Han lossar
byltet från sin plats och håller det i handen. Han vill kunna rulla in i
landningen men hans erfarenhet säger honom att han måste förbereda sig
för alla möjligheter.
Han går in i sin meditativa stämning där han fokuserar och tar kontrollen
över varje muskel och varje funktion i sin kropp. Han rör sig framåt, sakta
till en början men framåt. Benen skriker av utmattning. Hans stappliga
kropp lyder motvilligt men den lyder.
Avgrunden närmar sig snabbare och snabbare för varje steg han tar och
långt in i hans bröst sprider sig paniken och rädslan att dö. Han ignorerar
känslan och intalar sig att han antingen kommer klara det eller kommer
att sammanföras med sina mästare. Det är en egoistisk tanke, för vad
kommer världen att få utstå om han misslyckas, men det är hans sätt att
övervinna tvivlen som formas inom honom. Hans hårknut, den som
enligt hans ordens tradition visar att han är färdig med sin utbildning, rör
sig i takt med löpstegen. Den unge mannens muskulösa kropp flyger fram
över den våta och hala marken som hans fötter knappt rör innan de färdas
vidare mot avsatsen som han måste ta sig över. Han faller in i en rytm
med två långa steg för varje hjärtslag.
Hans vänstra fot trampar ifrån och för ett hjärtslag är han tyngdlös och
känslan av total frihet infinner sig. Han är ett med luften, fåglarna och
allt han ser runt sig. Ingenting kan skada honom och han känner en form
av utomkroppslig upplevelse. Som om han ser sig själv ovanifrån. Sedan
slår det iskalla regnet honom i ansiktet och ravinens bortre sida rusar mot
hans mellangärde. Luften försvinner ur hans lungor när den hårda ravinens sida slår in i honom. Desperat försöker han få fäste på kanten, han famlar och de blöta småstenarna rullar under hans handflata. Han svär över sitt val att ha byltet i handen och han kastar det vårdslöst bort från ravinens kant. Han ser byltet landa mjukt och ljudlöst i ljungen. Han drar en suck av lättnad innan han halkar till med sin vänsterhand och börjar glida ner mot avgrundens mörker. Han försöker desperat få tag i ett grepp som kan rädda hans liv och han famlar med händerna längs den blöta marken.
Till slut får han fäste för vänsterhanden och han kan andas ut. Han vilar
ett ögonblick hängande över kanten innan han med en kraftansträngning
drar sig upp över kanten. Han hör hur förföljarna närmar sig för varje
hjärtslag. Han tar några djupa andetag för att återfå lite kraft och ser sig
omkring för utvärdera omgivningen, varje litet övertag är viktigt. De
oheliga kreaturen kommer att ta sig över utan några större svårigheter
men de är som mest sårbara vid landningen, innan de återfått balans och
fart. Han behöver skada eller helst döda dem när de satt sina framtassar på
hans sida. Han lyssnar igen och förföljarna är nära, han kan skymta dem
vid bergskammen. De närmar sig snabbt och de svarta kreaturen växer
för varje steg de tar. Han vet att de inte är större än små hästar men deras
utseende chockar honom varje gång han ser dem. De är imponerande
varelser men ingen vid sina sinnens fulla bruk kommer någonsin kalla
dem vackra.
Han förbereder sig som så många gånger förut genom att ställa sig i den
ställning han lärde sig för så länge sedan. Hans förbereder sina muskler,
rensar sitt sinne. Han är tom inombords, han vet vad han behöver göra.
Han drar sitt svärd som hänger mellan hans skulderblad, hans högra hand
känner väl till varje fingerbredd av handtaget. Det smala bladet, smitt av
svartalver, reflekterar den grå himlen och kallt regn landar på klingan.
Önskan att använda sig av de magiska förmågor han besitter drar i honom
men han vet att använda magi i strid kan ge effekter som blir katastrofala.
Hans fokus flyttas istället över till det magiskt smidda svärd som han
håller i ett inte för fast grepp. Magiska objekt i strid har varit accepterade i
deras orden i två århundraden, men att använda magi har alltid setts som
vanskligt och därför förbjudits.
Förföljarna är inte mer än hundra steg bort. Kreaturen har frigjort sig från
sina väktare som avvaktar i väntan på att deras fyrbenta bestar ska göra
sitt jobb och ta med de lemlästade resterna av honom och byltet som han
stulit.
Han andas djupt. Hans uppdrag såväl som hans liv kan ta slut. Han kan
sluta som ett sönderslitet lik på de kala bergshällarna i detta nordanland.
Han svär högt över sin situation och sin envishet innan han tar kontroll
över sina sinnen. Kreaturen närmar sig och deras steg känns i luften, deras
midnattssvarta päls är blöt och deras svarta ögon är galna av blodlust när
de ser sitt byte.
Han stiger närmare kanten och gör sig redo att möta de svarta kreaturen
som osar av blodtörst och ondska när de gör sig redo för språnget över
ravinen. Han lösgör kniven som sitter under armskyddet på hans vänstra
arm, så att han snabbt kan dra och använda den vid behov. Det är endast
en försiktighetsåtgärd, att möta dessa bestar med kniv är lika dumt som
att försöka pruta med en vaansk handelsman. Han ler åt att han lyckats
skämta med sig själv när döden är så nära.
Armskyddet hade han tillverkat i hemlighet för en evighet sedan för att
ge en liten fördel i strid när större män försöker ta fördel av storlek eller
antal. Det har räddat hans liv mer än en gång de senaste åren.
Kreaturen är i luften, deras käftar är delade och deras tänder är lika svarta
som deras päls. I avgrundsgapen som delar deras svarta ansikten glänser
tänderna av saliv. Deras stora kroppar är slanka men muskulösa. Han måste vara snabb, de är tre stycken och de är lika dödliga som fem mänskliga krigare vardera. Men det är han också, han som räddade Hjalmar enhand från att bli Hjalmar huvudlös.

Han vaknar ur sitt korta dagdrömmande när de första framtassarna landar
på hans sida och på bråkdelen av ett hjärtslag är han redo, hans svärd är
vasst som ett rakblad och skär utan att fastna igenom nackens ben, senor
och muskler. Kroppen landar ograciöst innan de faller samman i spasmer
när livet rinner ur den stora besten.
Han uppfattar i ögonvrån att nästa kreatur landar till vänster om honom
och med ett snabbt hugg som missar halsen med en hårsmån skiljer det
vänstra frambenet från resten av kroppen, men det är ett dåligt hugg.
Den sista besten har landat och gjort sig redo för anfall. Det är en hona
och de är oftast mer försiktiga än hanarna.

Hon cirkulerar runt honom i allt tätare cirklar och han intar sin stridsställning
igen och väntar. Den stora, svarta kroppen häver ur sig ett lågt läte som
får hans kropp att bli helt kall, ett ljud som när metall försöker skära
genom granit.
Honan gör ett plötsligt utfall och går rakt mot hans hals.
Hon är ung och orutinerad, hinner han tänka och tackar tyst att hon inte
är äldre och visare.
Då hade han varit död.
Istället glider han enkelt åt sidan, så att den vedervärdiga varelsen missar
honom, och vrider sig ett kvartsvarv innan han utdelar hugget som delar
honan i två strax efter revbenens slut. Kroppens delar glider mot ravinens
kant och han hör hur framdelen gnyende faller mot botten.
Det bränner på hans högra lår och han för handen över muskeln och
känner något vått och varmt. Honan lyckades riva honom. Han behöver
döda det trebenta kreaturet innan såret blir infekterat. Kreaturens klor är
inte giftiga men de infekterar lätt sår.
Den trebente haltar mot honom med ett av smärta galet uttryck i de svarta
ögonen. Den morrar och gör sig redo för anfall. Den är döende men vet
inte om det, dess enda mål är att fälla sitt byte. Mannens förvåning vet
inga gränser när kreaturet ställer sig upp på sina bakben och slår mot
honom med den kvarvarande framtassen. Bestens steg är stapplande som
ett barns första försök till gång. Förvåningen går snabbt över och i en
dansande rörelse med svärdet faller den trebente ihop i en ryckande hög.

Tre ben gjorde att den inte kunnat anfalla som den ville. Det var det som
gjorde att den dog när den försökte ta sig upp på två ben.
Kreaturens väktare kommer ikapp och ser förödelsen på andra sidan den
djupa ravinen. De slungar förbannelser och hån mot honom men han vet
att deras hästar inte kan ta dem över, speciellt inte de långsamma tamhästar med fyra ben som de rider. Väktarna anser sig vara nobla krigare
men han vet att utan sina kreatur är de ingenting. Han är säker för tillfället.
De kan och vill inte förfölja honom utan understöd.
Väktarna skriker en stund till innan de vänder om för att rida tillbaka
till sina herrar för att rapportera och hämta mer män, men han är för
trött för att bry sig. Mörkret faller men det kylande regnet har inte lättat.
Han skymtar skog i utkanten av sitt synfält och kommer behöva använda
sina sista krafter för att ta sig dit och söka skydd innan natten faller. Han
plockar upp byltet från sitt tillfälliga gömställe i den genomblöta ljungen,
innan han undersöker sitt sår. Det är ytligt men han måste ta hand om det
när han stannar för natten, annars blir det lätt infekterat.
Han samlar ihop sin sista viljestyrka och börjar springa mot skogsbrynet.
Varje steg är en kamp mot utmattning, varje steg en kamp mot skadan,
varje steg en kamp mot sig själv. Hans muskler sväller och värker vid varje
nedslag och berättar historien som han så väl känner efter de senaste dagarna.
Han behöver vila, han behöver mat och efter dagar på flykt behöver han
sova. Men han kommer inte att få sova i natt heller.

Han når skogsbrynet innan mörkret faller och letar sig in i skogen för att
hitta ett skydd för natten.
Efter en kort stunds letande finner han vad han söker under en stor gran
där marken mot allt vett och sans är torr. Han placerar byltet vid stammen
och gräver en eldgrop innan han framkallar en liten men värmande flamma.
Han ler lite för sig själv när han minns när han lärde sig det uttryck, på
hur han lyckades bränna upp sin sovplats och hur han fick bannor av sin
lärare. Han tar hand om såret i låret och lägger på en blandning av diverse
örter han haft med sig från Himmlahall för att dämpa smärtan och minska
risken för infektion. Han önskar att han haft med sig en av sina bröder
som kunde helat honom, men det är hans uppdrag och man kan inte hela
sig själv.
Han är inte säker än men hans förutsättningar har förbättrats betydligt
och han förbereder sig för att meditera sig genom natten så som han gjort
vid otaliga tillfällen när sömn vore oansvarigt.
Fjorton dagar senare når han den grönskande dalen där hans orden har
sitt tempel och han ger sig, med lycka värmande den utmattade kroppen,
av den sista sträckan mot vila och mat. Men för varje steg växer misstanken om att något är väldigt fel och när han kommer förbi den sista
kullen som skymmer det stora trätemplet från vägen får han misstanken
bekräftad.
Templet, som de senaste århundradena gett människor i landet beskydd,
är en stor askhög och i träden längs vägen fram hänger hundratals av hans
bröder. Han känner igen många av männen som hänger där, men de har
varit döda länge och de flesta verkar ha dött innan de hängdes upp.
Hans kropp fylls av rädsla, sorg och ilska innan han lyckas tygla känslorna
som gjort att han fällt de första tårarna sedan uppväxten.
Hela hans orden är utplånad, vissa bröder kan ha överlevt men just nu
känns det otroligt. Han undersöker ruinerna av sitt forna hem och plockar
på sig vad han hittar men templet är grundligt plundrat. De hade satt eld
på det vackra templet, som för många var symbolen för skydd och säkerhet.
Han ser inga spår men det fanns inga tvivel över vilka gärningsmännen
var. Han plockar upp sin packning igen och tar den närmaste vägen in
i den skyddande skogen. Han vet att det är få människor i livet som kan
hjälpa honom nu och han hoppas att den som han känner är närmast inte
har låtit sitt sinnelag sätta henne i dåraktiga och farliga situationer.

Del 1

Kapitel 1

Jordin går sakta hemåt genom den lilla byn som har varit hans hem
så länge han kan minnas. Det är en by långt från de storslagna
historier och sagor som han älskar så mycket och som gamle
Einur i byn så gärna berättar för Jordin när han kunnat smita undan från
sina sysslor.
Byn är egentligen bara ett dussin samlade små, gråa hus med torvtak och
små åkerlappar runt omkring som byggts tillsammans för att kunna ge
varandra skydd från de vargar, rövare, vättar och troll som gärna utnyttjar
de som är svagare än de själva. Byborna skulle aldrig se sig själv som svaga
men i jämförelse med de skogsandar som sägs finnas i den täta, mörka och
eviga Darkurskov så var det just det de var. I byn bor ett dussintal familjer
med Einur som den äldste, det sägs att han levt över sextio år. De yngsta
är inte ens höga nog att nå till midjan på Jordin. Han och hans syster är
de enda i hans ålder och han har inga kamrater i byn, det närmaste han
kommer vänner är Einur och systern. Men hans tvillingsyster spenderar
dagarna i skogen, ständigt på jakt och delar inga som helst intressen med
Jordin. Trots alla skillnader är de tvillingar och vänner.
Jordin dagdrömmer en stund om hur vättar skulle anfalla byn och hur
invånarna skulle springa fram och tillbaka. Egentligen så är det bara en
handfull som kan hantera vapen och en av dem är hans tvillingsyster.
Ylva är den som står för jagandet i familjen, Jordin själv är varken intresserad eller talangfull i det som Ylva i sina få storslagna ögonblick kallar jaktens ädla konst. Jordin är inte bra på något alls egentligen, utom att dagdrömma, och byns invånare pratar och skojar om detta när han går förbi dem i sina egna tankar. Han bryr sig inte och hans mor har alltid sagt att en dag skulle Jordin utföra stordåd, men det avfärdar han som saker en mor vanemässigt säger till sin odugling till son. Han har hört det sägas förut
och han kommer få höra det igen, men han förstår helt enkelt inte vad han
skulle kunna utföra. Han är inte stark, snabb eller skicklig med svärd, yxa
eller båge. Det enda han kan bidra med var en vacker sångröst och det är
ingen intresserad av i byn där hårt arbete är viktigare än allt annat.
Dessutom vill inte hans mor att han ska slåss, hon är rädd om honom och
hans syster. Hon är alldeles för rädd att förlora dem genom något dumdristigt val som, enligt hans mor, pojkar i hans ålder gör alldeles för lättvindigt.
Jordin har inga problem med detta, han är inte intresserad av krig eller
berömmelse. Han vill egentligen ingenting mer än att få göra vad han vill
och dagdrömma när han vill.
Byn, som kallas Ljusglantur av de kringvandrande handelsmännen, ligger
mitt inne i Darkurskov i en glänta som enligt legenden varit platsen för
en tvekamp mellan jättehövdingen Vargir och Sigrun, drottningen av
Valkyria. Sigrun hade segrat efter en långdragen tvekamp som hade pågått
i tio år. När Sigrun segrat högg hon av armar och ben, sedan kastade hon
en lem i varje väderstreck innan hon högg av huvudet och kastade in det i
solen. Kroppen grävdes ner på skådeplatsen för deras långa kamp. Jättens
kropp tillsammans med hennes blod berättas ge gläntan magiska krafter.
Legenden säger att det är de magiska krafterna som gör att skogens trän
och sly inte kan ta sig innanför gläntans kanter.

Jordin fortsätter gå genom byn och hälsar på sina grannar allt eftersom
han passerar dem. Smeden Svend står vid sin ässja och svettas över en
plogbill som Sigurd i syd har beställt. Sigurd i syd kallas så för hans kusin
som bor på östra sidan av byn också heter Sigurd och kallas Sigurd i öst.
I ärlighetens namn är det inte mer än femtio steg mellan de två Sigurdarna
men det var den enklaste särskiljningen som byborna kunde göra vid den
tiden, nu ser de ännu mer ut som varandra. Det har ställt till med problem
för byns invånare vid många tillfällen och det kommer göra det igen.
Smeden Svend är en bra karl som alltid hjälper sina grannar. Han är bred
som en dörr och längre än de flesta män Jordin någonsin träffat. Hans
bruna hår hänger som vanligt svettigt blankt runt hans stora huvud, i
hans renrakade haka reflekteras elden och han smider alltid det glödgade
järnet med ett avigt leende på läpparna. Det väldiga förklädet i läder
spänner över det breda bröstet och fräser mjukt när gnistorna från det
röda järnet slår mot honom. Mot Jordin är Svend alltid snäll och han
förstår att Jordin inte har intresse av att bli krigare som alla de andra yngre
pojkarna i byn, för trots att de bor i Darkurskov så är de nordbor och
pojkar till nordbor växer upp med sagor om krig och ära. Svend har aldrig
velat förklara hur han kan förstå Jordin när ingen annan gör det.
Svend vill helst inte smida vapen utan ser det som sitt kall i att göra verktyg
så att byn kan överleva och helst frodas. Jordin har alltid haft en känsla av
att han förstår Svend men ändå inte, att det finns mer bakom det vänliga
leendet och den väldiga kroppshyddan än vad invånarna i byn vet.
När Jordin kommer fram till det lilla, gråa huset i den norra kanten av byn
med Himmlabergur som bakgrund bortom den oändliga Darkurskov, så
sitter hans mor på den grova bänken som står utanför den lika gråa trädörren och förbereder för middagen. Hans mor Hild är lång, lika lång
som männen i byn, och har långt blont hår flätat i en tjock fläta som
hänger ner över ryggen. Det har börjat tränga fram ännu ljusare slingor
i henne blonda hår som bäst kan liknas vid färgen av morgondis en sval
sommarmorgon. Hennes ögon är blå som himmelen och sitter i ett nästan
perfekt ansikte, männen och pojkarna i byn tittar alltid lite extra i smyg till
viss irritation för fruar och mödrar. Men hans mor har aldrig brytt sig om
deras intresse utan levt sitt liv med honom och hans tvillingsyster. Deras
far dog när de var små och Hild har aldrig velat berätta om honom, det
gör antagligen för ont att tala om.
Hon ser upp mot honom och ler innan hon fortsätter med rovan framför
sig. Halssmycket av en blå okänd sten, en blå som är precis samma färg
som hennes ögon, dinglar runt hennes hals precis som det alltid gjort.
Hans mor är en tystlåten kvinna som aldrig berättat så mycket om sig
själv utan istället berättat sagor om valkyrior, stridande munkar, vättar och
troll för sina barn. Historier som låtit så fantastiska att Jordin dagdrömt
om dem och hoppats mot allt sunt förnuft att de ska vara sanna. Men i
Ljusglantur finns bara hårt arbete och det händer aldrig något intressant,
varför skulle det vara annorlunda på andra platser?
När Jordin sätter sig på marken och lutar sig tillbaka mot den av solen
värmda och blekta husväggen kommer hans tvillingsyster Ylva ut från
skogen bredvid huset, över axeln hänger ett kid. Ylva är lång och vacker,
precis som sin mor, men har likt Jordin ärvt det svarta håret av sin far.
Hon är slank och stark i kroppen och ingen hör henne komma smygande
om hon inte vill det. Hon har på sig sina mörka jaktkläder som smiter åt
runt hennes kropp som börjat växa till sig. Jordin är imponerad av hennes
skicklighet, men det skulle han aldrig medge och absolut inte för henne.
Jordin har, i motsats till sin syster och sin mor, en kropp som är senig och
avlång med skuggor av axlar men som avsaknaden av muskler gjort ihåliga
och på gränsen till löjeväckande. Jordin har för länge sedan förstått att
hitta en framtida fru i byn är omöjligt. Den enda flickan i samma ålder är
hans syster och gudarna skulle förbanna honom för det.
Det enda Jordin har för sig är hans kvicktänkthet och att han kan sjunga
som ingen annan i byn och det är honom som byborna ber sjunga vid
fester.
– Du fick ta det minsta möjliga bytet idag, var de andra svårfångade?
frågar Jordin i en retsam ton.
Ylva fnyser bara som svar till honom.
– Vargarna rör sig oroligt, forstätter hon plötsligt.
– Vad menar du? frågar Hild förbryllat.
– Jag vet inte, men deras spår följer inte samma mönster som innan.
Förut följde de sina eller hjortarnas stigar men nu rör de sig nästan
planlöst, svarar hon samtidigt som hon förbereder kidet för tillagning.
– Är du säker? frågar Jordin.
– Klart jag är säker. Vad skulle du veta om det? frågar Ylva i samma
retsamma ton som brodern använt nyss.
– Sluta nu och berätta färdigt, avbryter Hild innan Jordin hinner svara det
mycket retliga svar han förberett.
– De har alltid hållit sig nära sina byten, kanske en timme bakom innan
direkt anfall, men nu ligger de närmare och hjortarna får panik. Kidet
jag fällde idag var avskiljt från resten av hjorden av ren rädsla. En större
vargstam kan nog vara på väg ner från bergen, svarar Ylva.
Det visste alla i Darkurskov att då skulle de mindre skogsvargarna få flytta
på sig till förmån för sina större kusiner från bergen och det i sin tur skulle
leda till panik i skogen.
Dagarna släpar sig fram i byn, det är inte dags för skörd än utan byns
befolkning vilar och umgås på ett sätt som är omöjligt resten av året då
arbetet tar upp den mesta av tiden. Om bara några dagar är det tid för
en mindre festlighet för att blota till Vargguden. De offrar varje år några
lamm för att hålla vargarna borta från byns hjordar och invånare. Det är
en tradition som sägs vara lika gammal som gläntan själv men Jordin är
skeptisk. Vad han hade hört så finns inte Vargguden utanför Darkurskov.
Egentligen vet inte Jordin någonting om världen utanför Darkurskov.
Han är femton år efter skörden men han har aldrig sett mer än byn och
den mest intilliggande skogen. All kunskap han samlat på sig kom från
sagor och berättelser från de äldre i byn och deras sanningshalt är han inte
säker på.

Hild ser på sina barn med stolthet som bara en mor kan känna. De har
utvecklats till unga människor med fredliga värderingar precis som hon
hade hoppats. Då deras far inte funnits i bilden så hade de vuxit upp till
de personer som hon själv aldrig fått chansen att bli, framförallt inte den
typ av vackra kvinnor som hennes dotter tillhör. Hild själv hade tvingats
in i ett gebit som fysiskt passat henne perfekt men hennes sinnelag visade
sig mindre och mindre lämpat. Därför hade hon lämnat och aldrig tittat
tillbaka. Hon har nu en familj som fungerar ihop med få motgångar.
Ylva har utvecklats till en vacker och självständig ung kvinna som aldrig
kommer behöva en man som tar hand om henne, om hon inte väljer det
själv. Ylva påminner Hild om sig själv vid den åldern med en glöd att
utvecklas som få kvinnor i den här delen av världen har. Hild hade slutat
tänka på sin hemstad vid namn långt innan de kom till Ljusglantur men
ibland tänkte hon motvilligt tillbaka på de gyllene byggnaderna och taken
av kristall. Ylva skulle aldrig se sitt ursprung, det vore för farligt. Men hon
har alla verktyg för att skapa sig en egen framtid, en egen historia.
Jordin däremot, döpt efter en gammal vän, har vuxit sig lång med axlar
som skulle varit breda med mer muskler och ett svart hårsvall som faller
ner till axlarna.
Han är fortfarande för ung för skägg men har börjat få fjun. Han är smal
som en speta, tänker hon, men det var också hennes mål från den första
dagen hon såg den lilla, nyfödde och starka gossen. Starka och muskulösa
män och pojkar blev utmanade av andra stora, starka och muskulösa män
och pojkar för att visa sig överlägsna på mäns vis. Hon ville inte förlora
ytterligare en familjemedlem genom fåfänga.
Jordin kommer aldrig bli en krigsman.

Kapitel 2

Dagarna går och byn samlas för det traditionsenliga Vargablotet. Luften är tung av doften från lamm som steks över
öppen eld, skriken från lammet som ska blotas och bybornas
förväntningar. Bybornas entusiasm är tydlig och de ser fram mot de lekar
som alltid följer, de sånger som sjungs och de sagor som alltid berättas.
Jordin står alltid för en stor del av sjungandet och spelandet på sin lyra.
Han byggde lyran själv för att få det rätta ljudet och har fått byta strängar
många gånger för att få precis det ljud han är ute efter. Ett av hans få mål
har alltid varit att kunna berätta alla världens historier, men utan att lämna
Ljusglantur är det omöjligt.
Han får nöja sig med alla Darkurskovs historier.
Skymningen lägger sig och byns invånare samlas på den lilla ängen i den
södra änden av byn där en festplats har färdigställts och där det gamla
stenaltaret har stått i generationer. Männen går runt och tänder facklorna
som placerats runt hela ängen. Festplatsen färgas av det typiska brandgula
sken som facklor frambringar och skuggorna dansar på det gröna gräset.
De grovt huggna borden som är hämtade ur alla husen i byn dignar av
lamm stekta över öppen eld, kokta rovor, lök och potatis. Stora kar med
mjöd är framställda för att skänka Vargguden glädje och byborna ett
ordentligt rus.

Einur, som byäldste, leder tillsammans med Svend och Hjalmar, bonden
vars ägor ängen ligger på, fram lammet till altaret. Byborna tystnar när
Einur börjar mässa på det gamla språket. Det entoniga mässandet ökar
i intensitet, luften vibrerar av Einurs röst och språket som ingen längre
förstår. Men hans röst framhäver det mäktiga innehållet, tyngden i orden
hänger i luften. Hans röst skälver till och i ögonblicket efteråt skär han
halsen av lammet. Han lyfter upp lammet över altaret och blodet pulserar
ut i takt med det döende djurets hjärtslag. Tystnad och vördnad hänger
tung i luften. Tystnaden avbryts av ett djupt ylande från Einur som tas
upp av Svend och Hjalmar. Efter fem hjärtslag fyller hela byn i innan
ljudet ebbar ut och ersätts av vördnadsfull tystnad innan Einur tar till
orda igen.
Han avvaktar innan han tar upp ett krus och dricker det i botten och
börjar berätta historien om Vargguden, som han gör varje år.
Jordin lyssnar med ett halvt öra, han kan historien baklänges. Han tänker
istället på lammet. Han vet att de måste offra och det är lammet som ska
offras men han kan inte låta bli att tänka på dess liv och känna viss sorg
över vad det som skulle kunnat bli. Han lovar sig själv att aldrig utföra
blotet.
Runt honom börjar de äta av den framställda maten och snart blir männen
fulla av allt mjöd och han slår an en ton på sin lyra och börja sjunga sagan
om byns uppkomst, om tvekampen mellan Sigrun och Vargir. Det är en
lång saga med två dussin verser som Einur lärt honom för länge sedan.
Hans röst vibrerar på de rätta ställena och är klar och stark på andra.

Luften vibrerar av hans sång och hans spel, byborna lyssnar njutningsfullt
på Jordin. Det är en av hans favoritsånger som han alltid älskat att sjunga.
Det kommer bli en lång kväll.
När det många timmar senare börjar ljusna över den täta skogen, som
skapar den eviga horisonten runt hans by, är Jordin för trött för mer
sånger och han har smygdruckit mjöd så att bänken under honom verkar
leva ett eget liv. Jordin säger god natt till sina grannar och eskorterar sin
mor hem. Hild verkar aldrig bli full oavsett hur mycket mjöd hon dricker,
något som väcker både misstro och beundran hos byns invånare. Ylva
gick för längesen och la sig, hon är van vid tidiga morgnar och tidiga
kvällar för att vara i rytm med viltet i Darkurskov.
Hild berömmer hans sånger under kvällen med stolthet i rösten, hon säger
att han kommer bli en lysande bard. Jordin njuter av berömmet och tackar
gudarna för sin röst. Men mer tacksägelser får vänta för nu vill han bara
sova, mjödet har nu gett honom den trötthet som följer den starka drycken.
När han kommer in i det lilla, mörka huset, där gryningsljuset börjar titta
in genom rökhålet i taket, snubblar han sig fram till sin sovplats och trillar
ihop i den mjuka halmen och somnar innan han hinner ta av sig kläderna.
Han hör avlägset hur Hild skrattar tyst åt honom men han bryr sig inte.
Han vill bara sova.

Jordin sover tungt och drömlöst när han plötsligt hör skrik och vrål från
byn. Han sätter sig upp och ser hur Ylva redan rullat ur sin bädd och
hämtat sin båge och lagt en pil på strängen. Han känner stolthet över hur
hans systers reaktionsförmåga gjort henne redo för vad som än händer
utanför. Samtidigt skäms han över att han känner sig rädd och att han inte
vet vad han ska göra. Hans händer skakar när han kramar filten. Hild står
redan mitt i det stora rummet och det lilla rus hon hade i sig när de kom
hem är nu långt borta. Framför Jordin står hans mor i något som ser ut
som en underlig stridsställning, lätt framåtlutad med ena foten framför
den andra med en kniv i varje hand. Hon avger en bild av att hon vet vad
hon gör och det är vad hon är menad att göra, tränad att göra. Som om
att vara deras mor och småbonde bara var en fasad som nu fallit samman.
Hon vänder sig om Jordins livrädda blick innan hon kastar en av knivarna
till honom.
– Var försiktig. Den är väldigt vass, säger hon lågt med en blandning av
moderlig värme och självklarhetens kyla.
– Vad händer? Och vad ska jag använda den till? frågar Jordin panikslaget.
– Den kan komma till användning, svarar hon kort med en sammanbiten
och iskall röst.
Den moderliga värmen tonades ut för varje ord som lämnade hennes läppar.
Det dunkar tungt på dörren och Svends röst hörs utifrån.
– Det är jag, väser han högt nog att höras genom dörren, släpp in mig!
Hild öppnar försiktigt dörren och ser Svends kroppshydda i det svaga
morgonljuset, han är ensam.
– Vad händer? frågar Hild i en befallande ton.
– De har kommit, svarar han lugnt.
Hild suckar uppgivet.
– Jag hoppades att de aldrig skulle hitta oss. Kanske till och med att de
gett upp. Men nu är vi iallafall förberedda, svarar kvinnan som är hans
mor men uppför sig som någon ur Einurs sägner.
Hon ser farlig ut på ett sätt som han aldrig har sett henne och han känner
hur rädslan kramar hans ryggrad.
– Vad händer? frågar Jordin med andan i halsen.
– Inte nu, Jordin, det finns inte tid. Du och din syster måste fly och det
genast.
Hilds blick är fäst mot dörren när hon talar.
– Men… försöker han men blir direkt avbruten.
– Det finns inte tid. Ni följer med Svend. Han tar er i säkerhet, ta det
viktigaste och spring. Svend, säger Hild och vänder sig mot den store
smeden, ta dem till Aiku, han finns i Himmlabergur någonstans vid
Falkklippan. Har du allt ni behöver?
– Jag har vapen till mig och Jordin, Ylva klarar sig med det hon har. Vi
jagar i skogen.
– Vapen? Vad ska jag med vapen till, frågar sig Jordin. Jag kan knappt
hantera kniven mor gav mig nyss.
– Men mor… börjar Jordin.
– Nej, vi har inte tid nu, gör som jag säger. Följ Svend, han tar hand
om er.
Hennes ton är kort och precis. Hon talar som en hövding i Einurs sagor.
Ylva hade redan packat en sovrulle, proviant och sina pilar. Pilbågen är
hela tiden redo att användas, en pil vilar mot strängen. Jordin känner sig
tafatt, han förstår ingenting. Ska de lämna allt? Vad ska mor göra?
– Mor, vad händer? frågar han igen.
Hon går fram till honom och tar hans ansikte i sina händer.
– De har hunnit ikapp mig. Ni måste fly och jag måste möta dem. Mitt
öde är där ute.
Hennes sammanbitna ansikte ser mot dörren och vad det än är hon ska
möta utanför verkar hon redo. Hon vänder sig mot honom, hennes ögon
är hårda som flinta men med tårar i ögonvrårna.
– Ni måste fly. Jag trodde inte, ville inte tro att ni skulle behöva bevittna
krig och strid. Därför flyttade vi hit, därför är ni inte tränade för strid.
Din syster har tränat sig själv genom jakt men du har ett fredligt sinnelag
precis som jag alltid hoppades, närmare till musik och sång än till svärd.
Men nu kan du behöva den andra kunskapen.
38
– Hon blundar, vänder sig inom sig själv och ser väldigt fokuserad ut.
Den blå stenen i hennes halssmycke tycks lysa svagt i gryningsljuset som
letat sig in i huset. Hon står så i vad för Jordin verkar som en evighet
innan hon öppnar ögonen och tar av sig smycket innan hon hänger det
runt Jordins hals.
– Den kommer rädda ditt och andras liv, gå nu. Jag älskar er båda över
allt annat. Jag är så stolt över de människor ni blivit.
Med de orden vänder hon sig om smiter ljudlöst ut genom dörren, mot
larmet som pågår i byn.
– Men, mor… hans röst bryter samman.
Han tystnar och stirrar på dörren. Han känner en stark hand ta honom i
axeln.
– Kom, Jordin, vi måste gå. Din mor vet vad hon gör.
– Kan vi inte hjälpa henne? frågar han desperat.
– Nej, det vi tre kan utföra är inte tillräckligt. Vi måste överleva, det är
vårt uppdrag. Vår uppgift.
Ylva sitter tyst på huk och väntar på de två männen.
– Bakvägen, väser hon och springer fjäderlätt över det packade jordgolvet
och klättrar ut genom vindhålet tätt följt av Jordin och sedan Svend,
som har större besvär att ta sig genom.
Jordin har aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hans händer darrar och han får,
genom deras teckenspråk, be Ylva om hjälp att fästa moderns kniv
innan han skadar sig själv eller någon annan med det sylvassa bladet.
39
De springer hukade mot skogens rand och söker skydd i skuggorna under
de stora och täta granarna. De väntar en stund innan de rör sig djupare in
i skogen, ingen verkar ha sett dem. Bakifrån hörs skrik och skrammel från
vapen. Till slut känner de doften av rök. Anfallarna har satt eld på byn,
byn där de vuxit upp.